Mammahjärtat blöder
Vi går under hörselutredning me Lilla A. Det gäller hennes vänstra öra. Det har gett utslag på att hon hör, men med en hörselnedsättning. I tid och otid har vi åkt till olika audionomer, hörselläkare och öronnäsahalsläkare. Till tre olika sjukhus. Ingen av dessa gånger har Lilla A varit speciellt förtjust i undersökningsmetoderna och vi har gått hem resultatlösa. Och mamma har jagat upp sig vareviga gång.
Lilla A mycket ledsen, med rödgråten näsa.
Idag var inget undantag. Lilla A kom ihåg den traumatiska upplevelsen från förra veckan då doktor K, med noll bebisvana, våldsförde sig på hennes öra. Genast då audionomen nuddade hennes öra idag startade gallskriket. Mången försök och en dryg timme senare träffade vi doktor A. Äntligen en bebisvan, en aning mera förstående och ej så stressad läkare.
Lilla A lite gladare efter lek med mammas mobil.
Den egentligen ej så oroliga mamman fick gehör för sin olustkänsla och tankar kring besöken. Nu vet vi i alla fall att nästa undersökningsförsök (nej, vi blev inte klokare idag heller) sker om ett halvår och då ska Lilla A vara pigg då vi kommer dit. Innan har det varit som krona eller klave om Lilla A förväntas vara pigg eller sova vid undersökningarna. Med mammas otur i spel har vi tidigare bommat på chansningarna.
Något jag ifrågasatte var vitsen med dessa traumatiska försök eftersom slutsumman ändå inte ger någon behandling i nuläget. Annat jag mopsade upp mig kring var att inom min bransch ger man sedering (lugnande) i de fall undersökning är nödvändig och barnet är rädd, varför inte här? Jag, som vanligtvis är en liten fegis, ifrågasatte. Det ni. Jag är en mamma, jag skyddar mitt barn.
Den megaövertrötta Lilla A somnade i mataffären nästan fyra timmar efter egentlig sovtid.
Lilla A mycket ledsen, med rödgråten näsa.
Idag var inget undantag. Lilla A kom ihåg den traumatiska upplevelsen från förra veckan då doktor K, med noll bebisvana, våldsförde sig på hennes öra. Genast då audionomen nuddade hennes öra idag startade gallskriket. Mången försök och en dryg timme senare träffade vi doktor A. Äntligen en bebisvan, en aning mera förstående och ej så stressad läkare.
Lilla A lite gladare efter lek med mammas mobil.
Den egentligen ej så oroliga mamman fick gehör för sin olustkänsla och tankar kring besöken. Nu vet vi i alla fall att nästa undersökningsförsök (nej, vi blev inte klokare idag heller) sker om ett halvår och då ska Lilla A vara pigg då vi kommer dit. Innan har det varit som krona eller klave om Lilla A förväntas vara pigg eller sova vid undersökningarna. Med mammas otur i spel har vi tidigare bommat på chansningarna.
Något jag ifrågasatte var vitsen med dessa traumatiska försök eftersom slutsumman ändå inte ger någon behandling i nuläget. Annat jag mopsade upp mig kring var att inom min bransch ger man sedering (lugnande) i de fall undersökning är nödvändig och barnet är rädd, varför inte här? Jag, som vanligtvis är en liten fegis, ifrågasatte. Det ni. Jag är en mamma, jag skyddar mitt barn.
Den megaövertrötta Lilla A somnade i mataffären nästan fyra timmar efter egentlig sovtid.
Kommentarer
Trackback
