Lilla My

Lilla A har alltid varit svårsövd. Hon har aldrig gillat att sova. Alltid kämpat emot in i det sista.
Lite har det tärt på självförtroendet att pappan och andra lyckats få henne att somna på momangen då jag varit borta. Vad kan de som inte mamma kan? (Fast det betyder väl egentligen att hon varit mest trygg med mig och därav enbart dragit klagovisorna för mig.)
De tre senaste kvällarna har pappa inte varit i närheten vid läggdags. Lilla A har lekt lite (en timme) i sin säng för att sedan lugnt somnat själv. Ikväll, då pappa är på nattjour, somnade hon på tio minuter! (Nu känner jag i stället ett stygn av avund - betyder detta att hon är mera tygg med pappan nu?)

För att summera veckan som gått, kan jag berätta att jag blivit stärkt. Dels stod jag upp för min åsikt och sa ifrån då jag och min kompis i vanlig ordning blev överkörda av människotypen "jagtänkerbarapåmigsjälvochskiteriallaandra" och dels så har jag känt mig som en (bra blivande) tandläkare. Det säger jag med tre lyckade patientpass bakom mig denna vecka. Vi får väl allt se hur kaxig jag är om två veckor då jag har haft tio patientpass på fyra dagar.

Annars är läget vanligt. Ganska grått. Ont i halsen har jag också. Äsch.