Lilla My

Igår sonderade jag och Lilla A terrängen, idag slog sambon till. Lockbetet till att få med sambon på loppisar är borta. Vad har jag gjort?

Vi har alltså inhandlat en möbel som ska fungera som kontor. (Min sambo har kontorsdille.)

Snart behöver vi inte sitta inklämd i ett hörn då vi ska surfa. För nu ska vi först klämma in en gigantisk möbel och sen ska vi också få plats.

Lilla A gillar att vara i fokus. Hon gillar inte att bli åsidosatt.

Det betyder att då mat ska tillredas måste hon sysselsättas med något.

Idag fick hon leka med olika kryddburkar. Hon kom på knepet med skruvlock. Nu har vi mynta på hela golvet. Trevlig helg allihop!

Till min förvåning fann jag idag ett inlägg hos en mycket populär pappabloggare som upprörde mig. Under året med Lilla A har min empati för föräldrar ökat och mina förut ganska svartvitaåsikter i föräldraskap och uppfostran blivit mera nyanserade. Ganska förlåtande är jag till allehanda knep och metoder föräldrarna testar och tipsar. Ingen vill vi något illa med det vi bestämmer för våra barn. Vi vill alla (förhoppningsvis) barnens bästa.

Men. Just det barnens bästa.

Ibland kan det gå till överdrift. Det är nästan otaliga gånger jag sett, läst, hört om föräldrar som blivit alldeles förbytta efter den efterlängtade bebisen ankomst. De låser in sig i sin bubbla och ska göra allt så rätt, så rätt. Sen när föräldern vågar röra på sig utanför hemmet sker detta för barnets skull. Inget fel med det egentligen, men en sexmånadersbebis uppskattar kanske inte junibacken, utan kunde lika gärna gå på ett annat museum som sällskap åt föräldern. I sinom tid vill barnet gå till dylika sevärdheter som riktar sig till de små.

Ibland går det överstyr åt andra hållet. Det finns föräldrar som minsann inte ska ändra på sitt liv då de fått en bebis. De vill fortsätta precis som förut. Det är här min upprördhet kommer in. Inget fel med att man fortfarande vill resa ganska snart efter sin avkomlings födelse, men man kan kanske tänka på vad som är det bästa för bebisen - inte vart föräldrarna helst vill åka. Solsemester tycker jag fett går bort. Ingen har väl ändå missat att småbarn (spädbarn!) inte ska vara i dylika miljöer. Ett barn med nordiska föräldrar är inte utrustat för solljus och värme såsom en thailändsk bebis.

Resa javisst, men med hänsyn till familjens minsta.

Grattis Lilla A på fjortonmånadersdagen! FJORTON månader!

Tusen godbitar hittas under projekt rensning. Hur skall jag någonsin kunna radera ett endaste foto? Och ännu värre - hur bestämmer man vilka som får äran att framkallas och få plats i ett album?

Dessutom väntar femhundra godbitar på minneskortet. Datorn skriker full disk! Vår externa hårddisk har gett upp. Så mycket för backup.

Efter att hemmet i helgen har besökts av en drös med vänner behöver huset en rengöring. Dessutom ekar underklädeslådan tom. Hårddiskarna visar varningsbubblor för fulla hårddiskar och kameran är fylld på bristningen med bilder.

Projekt så att det räcker och blir över för min och Lilla A:s sista gemensamma vecka.

Förutom att jag blivit biten av Lilla A så har friidrottsVM huggit ett riktigt tag om mig också.

Lilla A måste börja friidrotta. Det är så kul!

(Det man inte själv kan göra längre får man uppleva via barnen. 1-0 till mamma.)

sa Lilla A idag och skrattade efter att hon bitit mig i armen och dragit mig i håret.

Vad ska jag nu ha för uppfostringsmetod?

Vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Låt oss pusta ut och ta dagen som den kommer.

Fast väskorna borde packas upp, dammet städas bort och mat handlas till kvällens middag. Jag tror inte sambons kompisar uppskattar fylld pasta lika mycket som mig.

Idag packar vi väskorna igen. Imorgon flyger vi till Vanda. Mys med våra familjer och vänner väntar. Och ett bröllop! Yeee!

Äntligen hittade jag till mappen med bilderna från Gotland. En aning dumt att inte ladda upp bilder kontinuerligt under semestern(a), utan spara allt till en gigantisk klump.

Idag frågade jag sambon om han vill samma som mig. En sak som jag tänkt på en lång tid, men i den precisa formen ett halvår. Jag är mogen, men vill han? Är det vår uppgift? Den femtonde september kan vara ett avgörande datum. I alla fall för denna runda.

"Här kommer Piff å Puff!" skrålar ungdomar i lördagsnatten.

Ska jag välja att fortsätta lyssna på förfesten nu vid sängåendet eller ska jag stänga fönstret och riskera att jag och Lilla A svettas bort i augustinatten?

Sambon jobbar natt. Stackarn tar emot alla Pridefestivalare som behöver uppsöka akuten. Han kommer högst sannolikt hem med noll sovtimmar på sitt konto imorgon förmiddag. Jag och Lilla A ska tassa tyst på tå.

Lilla A går som hon aldrig gjort annat och lycklig är hon varje gång hon släpper taget och minns att hon kan gå själv. Underbart att se. Det, om något, värmer ens mammahjärta. Lyckliga barn.