Lilla My

Det* som fick hjärtat att stanna. Själen att smälta. Världen att stanna.

* Mamma, älskar dej!

Vi är ute på turné. Igen.

Jag klarar i alla fall av att ta hand om tre barn, från tre år och nedåt. Tjoho!

Inget abrupt uppvaknande mitt i natten, passligt lång sovmorgon och härlig frukost. En fullpackad vagn och tre varma personer i en varm buss i ett hett Stockholm. En strand, en grönskande gräsmatta och skön skugga. Två kompisar, vattenleksaker och ett glatt barn. Härliga stunder i havet. Fika i lagom mängder. Kvällsol och -dopp. Otvunget och avslappnat. Ett trött barn som somnade utan protester i rimlig tid. En nachotallrik. Samma imorgon igen? Gärna det.

Att vara en bra förälder är inte alltid så lätt. Ibland en hårfin balansgång.

Inom ett dygn har jag bemöts ofta av två olika människotyper**. Den ena tycker att ens barn är bortskämd för att barnet gråter då hon inte får leksaken hon sett i någon hylla. Den andra typen tycker däremot att man är en dålig mamma och osnäll*** då barnet gråter för att man även i offentligheten försöker uppfostra barnet.

Det är helt okej att ha åsikter om okända barn och dess föräldrar****. Det är inte okej att uttala dem.


* Lilla A vill höra den då hon går och balanserar på allehanda kanter.
** Kvinnor. I övre medelåldern.
*** "Din mamma är inte snäll" sa damen direkt till Lilla A.
**** Alla får tänka sitt. Tyvärr är vi snabba att döma andra.

Lilla A har en otrolig förmåga att memorera personer. Således var vi tvungna att testa henne en kväll*. 

- Vad heter pappa?
- Vije, säger Lilla A självsäkert.
- Vad heter mamma?
- Mmm. Kina!**

* Då man tänker efter är det mycket bättre tillvaro nu än i våras. Tiden att umgås hela familjen har annars alltid varit knapp.
** Uttalas med hårt K, inte att förväxla med Tj-ljudet. De senaste dagarna heter jag ibland Kittikana också.

Så (eller ännu värre), kunde rubriken lyda i kvällspressen.

Ibland önskar jag att mor- och farföräldrarna vore äldre. Typ i pensionärsålder. Så de kunde flyga hit lite hux flux då det behövs.

Just nu är jag i en sådan önskeperiod.

Men det går framåt.

Alltiallo som jag blev lite abrupt i onsdags, får mig att känna mig ganska effektiv**. Det mesta hemma omhändertas av mig. Efter en dag med bad, parklek, matimängder, städ, uppmuntrande, promenerande, annan lek, tablettdosering, tvättförberedelser, springaochhämtadetsjuklingenbehöver(ochvill ha), köpa sterila saker på apoteket, hålla små och stora någorlunda rena, tyckte jag faktiskt att jag är snäppet übermänniska som trots det plötsliga störtregnet drar på mig regnstället för att hinna cykla och veckohandla*** en kvart innan butiken stängde. Och dessutom kom jag på att i löftet ingick minst en springtur. Jahapp. Ut i regnet då. Tokiga jag****.

* Superkvinnan finns egentligen här. Ska få sitt tredje barn. Och hennes förstfödde är en månad äldre än Lilla A. Min klocka tickar visst tyst.
** Inte så sommarlovig som innan i alla fall.
*** Nåja. Rafsa ihop nåt. Som kanske blir några maträtter.
**** Mitt nya jag? Åtminstone augusti och september. Annars starfförlängs det. Valfri svordom.