Språnget och klockan

Natten som gick var en av de sämre av sitt slag. En gång i timman (minst) gallskrek Lilla A och var helt omöjlig att trösta trots smekningar, rumpklapp, sång, lugnande prat, favvo-djuren, förflyttning till vår säng... Utmattad somnade hon dock om relativt snabbt varje gång. Från åtta sov vi faktiskt i varandras armar i hela två timmar, skönt! Under nattens vrål funderade jag på vad det var som tyngde Lilla A. Öronvärk, förkylning, tänder, mardrömmar, feber, magknip, hunger? Inget tycktes stämma, tills i morse. Utvecklingssprång måste det ju röra sig om! Svart på vitt kom så fort Lilla A klev ner från sängen. Idag står hon stadigt på sina små fötter. Fler oroliga nätter och vi har snart en liten tjej som går.



Inte bara Lilla A oroade mig i natt. Tant Röd kom på besök. Tjugosex dygn efter att Lilla A slutade amma, dök hon upp. Under graviditeten, förlossningen och Lilla A:s första levnadsår har jag förundrats hur jag tickar i exakt takt med den biologiska klockan. Jag är inte unikare än så att jag följer allt enligt böckerna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0