Lilla My

Till min förvåning fann jag idag ett inlägg hos en mycket populär pappabloggare som upprörde mig. Under året med Lilla A har min empati för föräldrar ökat och mina förut ganska svartvitaåsikter i föräldraskap och uppfostran blivit mera nyanserade. Ganska förlåtande är jag till allehanda knep och metoder föräldrarna testar och tipsar. Ingen vill vi något illa med det vi bestämmer för våra barn. Vi vill alla (förhoppningsvis) barnens bästa.

Men. Just det barnens bästa.

Ibland kan det gå till överdrift. Det är nästan otaliga gånger jag sett, läst, hört om föräldrar som blivit alldeles förbytta efter den efterlängtade bebisen ankomst. De låser in sig i sin bubbla och ska göra allt så rätt, så rätt. Sen när föräldern vågar röra på sig utanför hemmet sker detta för barnets skull. Inget fel med det egentligen, men en sexmånadersbebis uppskattar kanske inte junibacken, utan kunde lika gärna gå på ett annat museum som sällskap åt föräldern. I sinom tid vill barnet gå till dylika sevärdheter som riktar sig till de små.

Ibland går det överstyr åt andra hållet. Det finns föräldrar som minsann inte ska ändra på sitt liv då de fått en bebis. De vill fortsätta precis som förut. Det är här min upprördhet kommer in. Inget fel med att man fortfarande vill resa ganska snart efter sin avkomlings födelse, men man kan kanske tänka på vad som är det bästa för bebisen - inte vart föräldrarna helst vill åka. Solsemester tycker jag fett går bort. Ingen har väl ändå missat att småbarn (spädbarn!) inte ska vara i dylika miljöer. Ett barn med nordiska föräldrar är inte utrustat för solljus och värme såsom en thailändsk bebis.

Resa javisst, men med hänsyn till familjens minsta.