Lilla My

ligger mormor utslagen. Att hon skulle tycka lilla A är ett sådant outröttbart enegiknippe trodde jag inte. Nu, då jag sett hur hon (min mamma!) också tar till latemansknepen, lättar min börda.

Lilla A sattes i babysittern och sedan i spjälsängen av mormor bara för att hon skulle få glo dålig TV. Hon orkade helt enkelt inte runna efter lilla A som en tok dagen lång.

Vid halv sju var hennes krafter slut. Precis som mina. Varje dag önskar jag att sambon skulle avlösa mig då.

Tack regeringen för ert omtvistade vårdnadsbidrag (även kallat kvinnofällan)! Tack vare det kommer jag att få 3000 kronor per månad i juli och augusti istället för noll kronor.

Att jag skulle tacka alliansen kunde jag aldrig tro. Inte ens i min vildaste fantasi.

Vilka snilleblixtrar som slår ned då mormor skjuter vagnen. Hjärnan får jobba på ett nytt, stimulerande sätt.

Vi (jag) är inte bortskämda med avlastning. Dels för att lilla A fortfarande konstant ska ammas och dels för att mor- och farföräldrar bor i grannlandet i öst.

Nu inväntar jag en sällan skådad gäst, lilla A:s mormor. Hon ska vara här två hela dagar! Jag skrev precis upp allt jag skulle vilja göra, men konstaterade att endast en femtedel kommer att genomföras. Äsch.

När blir det min tur egentligen? När ska jag bli friad till?

Först kom glädjebeskedet att min kompis förlovat sig, sen får kronprinsessan sin prins, sen spontanfriar morgonens trissvinnare.

Det närmaste min kära är ringfingret, är lilla A:s!
(Numera är jag ständigt på andra plats.)

Kan dröjsmålet ha något samband om alla skrönor jag dragit? Att förlovningsringen ska vara värd två månadslöner? Måhända. Sen vill jag ju bjuda på ett hejdundrande bröllop också.

Tänk att lilla A är mitt barn. Helt otroligt häftigt!

Att ha en blogg tar en viss tid i anspråk är underföstått. Som småbarnsförälder finns inte så mycket tid till övers tror jag vi är överens om. När bloggar ni? Jag bloggar den tiden på dygnet som jag skulle ha på tumis med min kära. En aning retfullt tycker säkert han.

Hjärtat i halsgropen. Jag hade ju sett att hon kröp ditåt, men var är hon nu?
Tudeluu! Under bordet mellan stolarna förstås!

Lilla A kryper överallt nu. Döm min förvåning när någon tog på mina fötter under lunchtuggorna. Jag som trodde att lilla A satt och röjde snällt i sin korg med leksaker.

Ibland slår den till. Avundsjukan. Barnsligt avis blir jag på sambon som kan gå och komma hur han vill (i den mån jag tillåter alltså). Utan att ta med sig lilla A kan han jobba, träna, handla. Han kan vara borta en hel dag och få en massa nya intryck, ny energi. Han får längta efter sin dotter.

Lilla A är snart 8 månader och helammar. Så gott som inget annat äter hon. Jag hörde till den kategorin som lyssnade på de amningshysteriskarådgivarna (min mamma är av sådan art). De första månaderna trodde jag att lilla A skulle dö om hon inte ammades. Hennes sjätte vecka gjorde det fortfarande ont då hon ständigt sög på de såriga bröstvårtorna. Då var jag nära att ge upp och röt förtvivlat till sambon att jag skulle ge skiten sex veckor. Simsalabim - smärtorna upphörde och såren läkte. Idag är jag oftast väldigt glad över mina uthålliga finska gener, men nästa gång ska jag banne mig lära barnet med nappflaska också. Använda mig av pappan och utnyttja honom. Dumpa av barnet till honom och ta hand om mig själv också. Gå ut utan att få ångest och känna skuld för att jag lämnar barnet.

Idag hade jag duschdag, men här sitter jag flottigare än i morse. 

Tulpaner är choklad för själen. Imorgon gryr en ny dag.

Lilla A har feber, stackars lilla pyret! Bättre blev det inte eftersom hon inte kan somna inomhus dagtid. Ut måste vi med vagnen! Trots kroppshettan och tröttheten har hon varit vid gott mod. Vårt lilla hjärtegryn!

Dagens sötaste var då sambon lyssnade på hennes lungor efter att hon somnat. Otaliga är garanterat de gånger han bekymrat ska fundera på (och oroa sig över) vad hon kan lida av.

Snön faller tätt över Stockholms alla tak. Sambon ojar sig över alla nya benbrott. Jag förbereder mig alltså på ännu längre dagar ensam med lilla A. Ingen avlastning överhuvudtaget då pappa lappar folket. En eloge till alla ensamstående!

Idag sprack Lilla A:s andra tand fram i underkäken. Välkommen hälsar vi den!

Då vi borstar tanden (numera tänderna!) på kvällen suger lilla A som besatt på tandborsten. Gott goti gott gott verkar hon tycka om tandkrämen. Sambon är dock lite bekymrad - kan hon bli fluorförgiftad?

En dålig dag. Gräl med kompisen. Varför har jag blivit så tråkig? Varför tackar jag aldrig ja till hennes erbjudanden?

Kanske för att det alltid handlar om fester? Fatta att det inte är supandet jag saknar som (relativt) nybliven mamma, utan skitsnacket med väninnorna! Och nej - på festerna umgås vi inte. Där tvingas man prata med nya ansikten. Det intresserar mig noll för tillfället!

Resultatet blev att jag känner mig som ensammast i hela världen. Mammut skulle jag så gärna vilja se, men allena kan jag inte gå. Då blir jag definitivt deprimerad.

Från att tidigare fonerat långa haranger av bland annat mamamamama, bababababab, nananana och hehehehe har lilla A börjat experimentera med att blanda ljuden. Mabapa lohema mammapapba, säger lilla A och ler. Det coolaste är dock "tiittta" och "koolla". Tänk att hon redan vet om mammas förkärlek till synonymer.

Lilla A gjorde i dag premiär i en babysångsgrupp. Efteråt var det sedvanlig fikastund för föräldrarna med tillhörande bebisprat.

Jag borde vara stålsatt. Jag hade ju bestämt att alla föräldrar gör sitt bästa på sitt sätt, att sluta vara så fördömande. Likaväl så kände jag hur det ryckte i bekymmersrynkan då en mamma tipsade mig om femminutersmetoden. Det skär i mitt ömmande modershjärta då jag tänker på storgråtande bebisar.

Men så är jag ju den som grät då blodprovs togs på lilla A, tittar bort då pappan klipper hennes naglar och bannade BVC-sköterskan som lipaserade lilla A:s navel. Att jag både dissekerat och obducerat under utbildningen tycks vara ett minne blott.

Lilla A somnade för en gångs skull utan brösthjälp. Tjoho!

Annat som är minst lika kul är att Abbes pappa nästan länkat till mig. Likaså har Fotbollsfrun nästan länkat. Ha ha!

Kom igen gott folk, bjud över mitt skambud på underbara Heja Abbe till förmån för alla barnhjärtans månad, här!

Å välkomna ska ni va!

Begreppet bittefitta fascinerar mig. Det är så rätt. Ett beskrivande ord som är mitt i prick på somliga.
Något som dock oroar mig är om präktig är synonymt med bitterfitta? Jag kan nämligen vara smått präktig ibland, laglydig och rättvis som jag är.

Lilla A  är en liten bestämd dam. Hennes halva liv har jag enträget lirkat olika puréer vid lunchtid varje dag. Skeden möts av en stängd mun som sitter på huvudet som vrids 150 grader bortåt. Idag upphörde brrr-fssss-titta här-taktiken.Från och med imorgon ger jag endast det lilla A accepterar, katrinplommon.

Förövrigt så beskyller jag lilla A:s far för hennes tjurskallighet. Jag förlorade ju matkampen.

Drygt sju månader sedan kom lilla A med buller och bång. Sju månader har jag varit en lycklig mamma åt det finaste trollet av dem alla. Coolt!

Att mamma varken har tid, pengar eller intresse av sitt utseende kan ses i underklädeslådan. Tre sunkiga amningsbehåar trängs med de tioåriga trosorna som alla har hål. Endast gravidtrosorna är hela. Jippijey - vita bomullssaker. Yummie tycker säkert sambon om hur de sitter på den något hängigare rumpan.

I hoppet om att ändå upprätthålla sambons intresse serveras dagligen hemlagad mat. Vilken husfru!

En dag ska jag fullända bloggen. Men nu, vaknar givetvis lilla A!