Lilla My

Nu är bollen i rullning.

Mamma räcker Lilla A en del av sitt fikabröd vid mellanmålet.

-Tack mamma! säger Lilla A och avfyrar ett brett leende.

Inte för alldeles för länge sen uttryckte en vän sig lite plumt. Hon sa skrattandes att jag har så lustiga kläder. Så tantiga.



Ikväll vid vår hållplats bad busschaffören någon att hjälpa damen med barnvagnen av bussen. I högtalaren.

En notering till mig själv kanske är att inte bära en sån i kombination med mitt ytterplagg. Äsch.

Jag läste om en mamma som gick ut i skogen och sätte sig på en stubbe under sina lediga stunder under småbarnsåren. Hon reflekterade över att man småningom växer in i den galna småbarnsmammarollen också, men aldrig helt.

För mig som är mitt i, var detta mitt i prick. Lilla A ett år och nio månader, kräver allt jag har att ge och mer därtill då hon är vaken. Min enda fristad hemma är toaletten, men oftast får jag kämpa för att även där få fem egna minuter. Sambons christiania är källarförrådet (även gymmet kan jag tänka mig).

Om det är småbarnsåren, examensarbetesstressen, den eviga sömnbristen eller denna tjej, men idag vill jag bara gråta.

Alltså jag älskar min dotter över allt annat, men jag vill inte förlora mig själv. Sånt är mitt känslotillstånd idag, då jag egentligen borde skriva om käkleder.


Ung, drömmande 23-åring.

- Ätt, tåååa, teeea!

Lilla A har börjat bemästra matematiken. Hon räknar lite allt möjligt och om ni inte redan visste så har hennes docka faktiskt tre ben.

I fredags då Lilla A helt plötsligt räknade sina nappar rabblade hon siffrorna på dialekt, vilket fick sin följdfråga till sambon om han räknat mycket med henne.
- Nej ingenting, löd svaret.

Att små grytor också har öron har vi definitivt blivit varse. I morse då Lilla A rabblade någon för föräldrarnas öron rappakalja, smög hon in en relativt känd svordom som börjar på s*. Nu håller vi tummarna att det var ordsörja även för Lilla A.

* Kan ju tänkas att hon frågade om han satt. Återigen på dialekt.

I dryga året har Lilla A stjälpt mera än hjälpt då det har varit fråga om matlagning i köket. Äntligen har vi hittat på en syssla som inte inkluderar litervis med vatten över hela köket.

Lilla A får skala löken! Helt perfekt då hon verkar vara i ett pillstadie. Idag skalade hon en gul lök till köttet, sen en röd lök till salladen och sist en vitlöksklyfta. Å jag som tycker det är bland de tristaste sysslorna som finns. Vilken tur jag har!

När vi ändå är i gång bjuder jag på en fridfull bild.

Lilla A är snart 1 år och 9 månader. Orden flödar och busar gör hon. Hennes personlighet blir allt tydligare för var dag som går och man kan redan se vem av oss som är skyldig.
Krävande som sin mamma, envis som sin far. Pratsam fast samtidigt blyg precis som mamma. Renlig och busig* som sambon. Smart** som pappa, teknisk*** som mamma. Egensinnig**** från sig själv.

*                      **                             ***                  ****



Hennes sömn har alltid varit svår. När hon var liten spädis trodde vi bara att hon inte ville sova och att vi själva åstadkommit så att hon var svårsövd, men idag vet jag bättre. Nattningen har alltid tagit dryga timmen och dagtid har endast vagnturer ute haft effekt.

En tillbakablick:
Som pytteliten skulle hon ammas, köras i vagnen eller skumpas till sömns i minst timmen. Vid halvåret skulle hon vyssjas, ammas, sjungas eller rumpklappas till ro. Vid året rumpklapp i kombination med sång, alternativt smekningar på ryggen. Några otroliga månader följde av att hon somnade själv i sin egen säng. Dock lekte, vred och svängde hon sig i minst en timme innan hon lät John Blund segra. Vad som gäller nu vet ni.

Vem är det som alltid ligger vaken i en timme efter att sambon börjat drömma? Jo, Lilla A har mina (och hennes morfars) sov(o)vanor.

Helt otroligt att jag och sambon gått och drömt om bättre tider utan att inse fakta. Varför skulle Lilla A någonsin somna före nio som andras barn då båda föräldrarna är kvällsmänniskor? Varför skulle nattningen någonsin ta kortare tid än en timme då mamma lider av samma insomningtröghet? Varför skulle Lilla A vara svårväckt då mamma vaknar bara täcket rör sig? Varför skulle Lilla A somna om bums då det tar minst en halvtimme för mamma att somna om?

Vi får helt enkelt invänta tonåren och dess sena morgnar för att bli utvilade. Men då har väl jag kommit in i klimakteriet och lider av den tidiga pensionärsväckarklockan.

För ett par veckor sedan var Lilla A och sambon ensamma hemma då det var dags för nattning. Pappan hade precis läst i Dagens nyheter om barn och nattning. Han ville mysa lite och nattade Lilla A i vår säng.

Med resultatet att lilltjejen som senaste halvåret somnat själv i sin säng totalvägrar spjälsängen. Ska hemmet få nattfrid så ska Lilla A  nattas av föräldrarna i vår säng.

Varje kväll somnar således valfri förälder innan Lilla A.

Förälderns egentid har kommit för att stanna. På bekostnad av föräldrarnas vuxentid.

Vinnaren är Lilla A.