Lilla My

Ibland slår den till. Avundsjukan. Barnsligt avis blir jag på sambon som kan gå och komma hur han vill (i den mån jag tillåter alltså). Utan att ta med sig lilla A kan han jobba, träna, handla. Han kan vara borta en hel dag och få en massa nya intryck, ny energi. Han får längta efter sin dotter.

Lilla A är snart 8 månader och helammar. Så gott som inget annat äter hon. Jag hörde till den kategorin som lyssnade på de amningshysteriskarådgivarna (min mamma är av sådan art). De första månaderna trodde jag att lilla A skulle dö om hon inte ammades. Hennes sjätte vecka gjorde det fortfarande ont då hon ständigt sög på de såriga bröstvårtorna. Då var jag nära att ge upp och röt förtvivlat till sambon att jag skulle ge skiten sex veckor. Simsalabim - smärtorna upphörde och såren läkte. Idag är jag oftast väldigt glad över mina uthålliga finska gener, men nästa gång ska jag banne mig lära barnet med nappflaska också. Använda mig av pappan och utnyttja honom. Dumpa av barnet till honom och ta hand om mig själv också. Gå ut utan att få ångest och känna skuld för att jag lämnar barnet.

Idag hade jag duschdag, men här sitter jag flottigare än i morse. 

Tulpaner är choklad för själen. Imorgon gryr en ny dag.