Lilla My

Vi började som bekant den läskiga inskolningen i onsdags. Lilla A lekte för brinnkära livet, mamma spejade och misstänkte. Dag två tillbringade pappan och Lilla A på förskolan. Pappan återberättade att det visst inte var så farligt som mamma framställt. Till bakgrunden hör en extremt tunn och knapphändig information vid visningen strax innan jul. Magkänslan skrek. INTE DET DAGISET!

Förvirringen och ångesten var total då vi var hemma på julledigheten. Klumpen i bröstet växte sig större ju närmare januari vi kom. Inte var det väl bara så enkelt att jag inte gillade dagiset för att jag inte vill lägga Lilla A i dagisvård?

Väl hemma igen kollade vi in nya alternativ. Snabbt surfade vi inpå en undersökning som gjorts på stadsdelens förskolor. Ju längre ned vi skrollade i dokumentet desto mer ilade det i kroppen. Vår förskola var sämst - i nästan alla kategorier.

Snabbare än snabbt hittade vi privata initiativ. Församlingens förskola, föräldrakooperativ, dagmammor.

Senare dag två fick vi napp och snabb visning på en föräldrakooperativdriven förskola. Informationen var riklig, nästintill uttömmande och personalen välkomnande.
Pappan var mera positiv till ursprunglig plan, mamma tänkte på sin magkänsla. Dag tre ringde sambon för att berätta om gräl personalen emellan. Valet var klart. Efter blott tre dagar på förskolan skulle Lilla A byta.

I dagarna två har Lilla A lekt med sin nya fröken, sambon sitter i soffan och tittar på. Lilla A trivs.

Måhända att det var så enkelt att mamma var tvungen att vänja sig vid tanken på dagis, lämna och hämta, men nöjdare är jag. Till då det dag kom fram att en fröken är från våra hemtrakter - då gör det inget ifall Lilla A använder sig av dialektala ord ibland! Någon förstår vår guldklimp.