Trött, tröttare, tröttast
Lilla A är snart 1 år och 9 månader. Orden flödar och busar gör hon. Hennes personlighet blir allt tydligare för var dag som går och man kan redan se vem av oss som är skyldig.
Krävande som sin mamma, envis som sin far. Pratsam fast samtidigt blyg precis som mamma. Renlig och busig* som sambon. Smart** som pappa, teknisk*** som mamma. Egensinnig**** från sig själv.
* ** *** ****
Hennes sömn har alltid varit svår. När hon var liten spädis trodde vi bara att hon inte ville sova och att vi själva åstadkommit så att hon var svårsövd, men idag vet jag bättre. Nattningen har alltid tagit dryga timmen och dagtid har endast vagnturer ute haft effekt.
En tillbakablick:
Som pytteliten skulle hon ammas, köras i vagnen eller skumpas till sömns i minst timmen. Vid halvåret skulle hon vyssjas, ammas, sjungas eller rumpklappas till ro. Vid året rumpklapp i kombination med sång, alternativt smekningar på ryggen. Några otroliga månader följde av att hon somnade själv i sin egen säng. Dock lekte, vred och svängde hon sig i minst en timme innan hon lät John Blund segra. Vad som gäller nu vet ni.
Vem är det som alltid ligger vaken i en timme efter att sambon börjat drömma? Jo, Lilla A har mina (och hennes morfars) sov(o)vanor.
Helt otroligt att jag och sambon gått och drömt om bättre tider utan att inse fakta. Varför skulle Lilla A någonsin somna före nio som andras barn då båda föräldrarna är kvällsmänniskor? Varför skulle nattningen någonsin ta kortare tid än en timme då mamma lider av samma insomningtröghet? Varför skulle Lilla A vara svårväckt då mamma vaknar bara täcket rör sig? Varför skulle Lilla A somna om bums då det tar minst en halvtimme för mamma att somna om?
Vi får helt enkelt invänta tonåren och dess sena morgnar för att bli utvilade. Men då har väl jag kommit in i klimakteriet och lider av den tidiga pensionärsväckarklockan.
Krävande som sin mamma, envis som sin far. Pratsam fast samtidigt blyg precis som mamma. Renlig och busig* som sambon. Smart** som pappa, teknisk*** som mamma. Egensinnig**** från sig själv.
* ** *** ****
Hennes sömn har alltid varit svår. När hon var liten spädis trodde vi bara att hon inte ville sova och att vi själva åstadkommit så att hon var svårsövd, men idag vet jag bättre. Nattningen har alltid tagit dryga timmen och dagtid har endast vagnturer ute haft effekt.
En tillbakablick:
Som pytteliten skulle hon ammas, köras i vagnen eller skumpas till sömns i minst timmen. Vid halvåret skulle hon vyssjas, ammas, sjungas eller rumpklappas till ro. Vid året rumpklapp i kombination med sång, alternativt smekningar på ryggen. Några otroliga månader följde av att hon somnade själv i sin egen säng. Dock lekte, vred och svängde hon sig i minst en timme innan hon lät John Blund segra. Vad som gäller nu vet ni.
Vem är det som alltid ligger vaken i en timme efter att sambon börjat drömma? Jo, Lilla A har mina (och hennes morfars) sov(o)vanor.
Helt otroligt att jag och sambon gått och drömt om bättre tider utan att inse fakta. Varför skulle Lilla A någonsin somna före nio som andras barn då båda föräldrarna är kvällsmänniskor? Varför skulle nattningen någonsin ta kortare tid än en timme då mamma lider av samma insomningtröghet? Varför skulle Lilla A vara svårväckt då mamma vaknar bara täcket rör sig? Varför skulle Lilla A somna om bums då det tar minst en halvtimme för mamma att somna om?
Vi får helt enkelt invänta tonåren och dess sena morgnar för att bli utvilade. Men då har väl jag kommit in i klimakteriet och lider av den tidiga pensionärsväckarklockan.
Kommentarer
Postat av: Michaela
Det där med att somna är faktiskt inte lätt för alla!
Trackback
