Lilla My

Dags att ta fram bajsboken igen efter att Lilla A berättat att det kommer från Finland och inte rumpan.

Då vi slutat med napparna* har dagsömnen enbart infunnit sig en* av fyra gånger, vilket lett till en del extra snubbel och andra känslostormar för Lilla A.

Ibland känns det onekligen som man testar precis allt. Varken sova, vila, sitta, gå, stå, springa, måla, äta, leka med bilar, ta hand om dockorna, bygga lego, lägga pussel, kolla mumin, läsa, sjunga, kissa, bajsa, dricka, dansa, gå hem från förskolan, stanna kvar i parken, hjälpa till vid matlagningen, leka med kompisar eller andra förslag och inviter som ges duger. Helst ska kritorna kastas ut över golvet, mössan ligga på trottoaren, stövlarna sparkas av, en skrikande räka kråma sig i vagnen, mjölkglaset hällas uppochner, hoppa farligt nära kanten i sängen eller andra icke så roliga (för föräldrarna?) saker ske.

Den senaste tiden tycker jag ändå att mitt tålamod har varit oändligt långt och mina formuleringar i stil med Jesper Juul och andra barnexperters, men efter tre timmars intensivt högljutt klagande från Lilla A blir jag rätt färdig*** och räknar minuterna tills sambons hemkomst. Hur gör ensamstående?



* Som var absurt viktiga innan vi slutade. Väldigt viktigt att det var rätt antal och färg på de tre hon skulle ha för att somna.
** Med nappar var det ungefär hälften av försöken som lyckades.
*** Som i kaputt. Men ändå med besinningen i behåll.

Vi har en "stor tjej" som har slutat med napp.

I tisdags fick tomten* ett paket med nappar att ge bäbisarna.


* Gubben är starkt förknippad med snö. Varje morgon sen dess har Lilla A sprungit till fönstret för att titta om vintern är här.

Vi har årskort på ett väldigt bra ställe. Vi har varit där åtminstone tre gånger sedan juni och varje gång ser Lilla A nya saker. Aldrig samma rutt.







Lite knasigt* tyckte jag att det var då hon började kosta redan som två-åring, men det är ju ett perfekt ställe för barn från två år och tills man förlorat sitt barnasinne.

* Snålt.

Ballongen flög långt bort efter ett litet tag.

Lilla A: Kom nu dockan, dockan vila.
Dockan: Nej inte sammen! (Dockan slår sig bort från famnen.)
Lilla A: Jo, bara kraama dockan. Nu dockan sova. God natt dockan!
Dockan: God natt A!

Scenen utspelade sig hemma hos oss i lekrumsvrån. Lilla A pratade och gestikulerade** både för sig själv och dockan.

* Eller monolog?
** Väldigt trovärdigt faktsikt.

Idag är vi återigen lämnade på tumis jag och Lilla A då sambon har lördagsjour. Strax efter att han gått frågade jag henne vad vi skulle göra idag. Gå på loppis svarade hon snabbt.

Då gör vi så. Inte mig emot.

Lilla A visade prov på sin empati igår.

- Mamma mamma! Apua apua, kom hon inspringandes i köket.

Med fortsatt bedjan om hjälp tog hon mig i handen och sprang tillbaka till hennes hörna av det andra rummet.

- Stackars dockan mamma. Benet fastna. Ont i benet dockan, sa Lilla A och pekade på dockan vars ben hängde ut genom spjälorna. Mamma hjälpa stackars dockan!

Utvecklingen är igen explosiv hos Lilla* A. Det är så otroligt häftigt att den kan gå i skov så.

Hon har sedan i somras intresserat sig för riktiga pussel, så till den grad att hon visat var pusselbitarna ska vara och kommenderat valfri förälder att lägga den där. Inga problem.

Ikväll litade hon på sin kunskap och la pussel efter pussel. Helt själv. Då de var klara, rev hon sönder dem för att lägga pusslen igen och igen. Med den lilla tvisten att bilden alltid var uppochner.


* Lilla A som smeknamn börjar kännas lite förlegat. Speciellt då hon själv säger att hon är en "stor tjej" alternativt "damen".

Efter att vaknat alldeles för tidigt* och vi tittat på barnkanalen en liten stund insvepta i mysiga filtar säger Lilla A:
- Vill ha kläder, mamma.
- Ja. Här har jag kläder. Vi ska klä på dom.
- Nej mamma. Jag lurade bara.


* Vi är vana med mörkläggningsgardiner. Och svensk tid.

Vissa dagar händer det att man utbyter några meningar med nån annan förälder på dagisgården. Ibland utvecklas mer seriösa diskussioner än andra. Nåväl.

Häromdagen berättade jag för en pappa att det ibland känns som om jag för tillfället mestadels säger nej, inte, låt bli och andra trista saker. Hur han resonerade sen har blivit ett nytt huvudbry. Han tyckte nämligen att det är då man inser hur fantasilös man är, eftersom man inte kan eller lyckas gå kring problemet.

Okej att man inte behöver ta onödiga strider med barnet och att man ska tänka sig in i barnets situation. Men om nycklarna är på väg att pillas in i hisschaktet, barnet på väg att springa ut mitt i trafiken, maten flyger med hjälp av barnets busiga iver eller om barnet puttar omkull ett annat barn ska man väl ändå säga ifrån och förklara varför. Inte bemöta barnet med:
- Kom Lilla A så går vi och se om hästarna vill äta äpplen idag.

Det är väl ändå att göra barnet* en björntjänst?

* Och sig själv.

Vi skall på fredag flyga en timme. Bästaste farmor och faster* ska få sig besök av tre yrväder.

Flygplanstokiga Lilla A kommer att älska detta. Det får dock bli en fredagsöverraskning att vi ska flyga. Annars kommer hon inte att sova en blund på två dygn. Precis som sin mamma blir hon så uppspelt över roligheter så att sömnen tar stryk.


* Vi håller tummarna för favoritfarbrorn. Och moster som efterfrågas dagligen. Och lektanterna.

- Nu kommer tunnelbanan mamma!

- Var är du pappa? Kom och ät pappa! Maten är färdig nu.


Dessa godbitar har Lilla A bjudit på idag. Det känns som nån har kommit starkare ur sin trotsperiod*.

* Jag borde väl egentligen skriva testperiod.

Nej. Inte. Får inte. Låt bli. Akta. Försiktig. Stanna. Stopp. *

Det känns som jag hamnat på ofrivillig repris. **

* Lilla A svarar oftast: NEJ. VILL INTE!
** Men ibland funkar det faktiskt.

Lilla A hjälpte till med hennes favoritfrukost äggröra. Och tänk! Hon kunde receptetet. Hon kläckte ägg*, bad om att få det svarta (kalvfond), hällde lagom mängd grädde**, saltade och pepprade. Sen vispade hon, la smör i stekpannan, hällde i smeten och rörde om.***



* Att det rinner ägg på de nyskrubbade skåpluckorna ska vi inte bry oss om.
** Allt vad hon gjorde berättade hon om samtidigt. Den yngsta av TV-kockarna kanske?

Lilla A, som alltid gillat böcker, har börjat prata om lejon, monster och spöken med rädsla i rösten. Till bakgrunden hör att jag länge letat böcker som skulle vara passliga åt henne. En tvååring. Oftast är böckerna placerade i 1-3år och 4-6år. Den yngre åldersgruppen skall hålla sig till pekböcker med de simplaste handlingar. I den övre gruppen är blandningen rik.

Vi hamnar oftast i den övre gruppen i biblioteket. Hemma upptäcker vi att de handlar om busiga barn som smakar på allt i mataffären, som retar sina kompisar eller där otäcka monster finns i garderoben.

Lilla A är inget av dessa, men dessvärre lär hon sig* från böckerna. Senast tog hon provtuggor på allt jag la ner i handelskorgen. Hon puttar på sina kompisar, springer undan lejon och säger med den ynkligaste rösten: "Lilla A jedd monster mamma". Då hjälper det föga att säga att monster inte finns för svaret är: "Laaban monster" och "Där då mamma?"**.


* Min teori har alltid varit: Varför skapa sig bekymmer?
** Då hon pekar i en bok med en bild på en mörk garderob med lysande ögon i.

Nån annan Lilla A kommer ihåg är min morfar. Han är en typ, som kanske inte gör det största väsen av sig i de sammanhang vi träffats. Lilla A och hennes kusiner far runt som virvelvindar och han tar sig en tupplur i nåt av rummen intill.

I alla fall. Hon har pratat om honom de senaste dagarna. Och jag förstår inte vad hon menar annat än att han har gjort ett avtryck.

Imorse hittade Lilla A ett reklamblad vi fått från en stor kedja. På baksidan snirklade sig ett stort, fint mönster. (Liknande det på bilden.)

- Pappa ritade detdär, sa Lilla A.
- Näe, det är nog nån annan som ritat det, svarade jag lite tankspritt.
- Bodil ritade detdär, lyste Lilla A upp. Bodil ritade de mamma!

Jag har funderat på följande scenarion i nån timme:
A. Har Lilla A och Bodil ritat tillsammans och Lilla A sett att hon är grym på att teckna?
B. Har vi fått eller tittat på nåt som Bodil gjort, typ nåt kort, de senaste månaderna?*

Jag minns inte, men Lilla A kommer ihåg. Barndomen - vuxenlivet 1-0.



* Kan hon minnas 3-5 månader tillbaka? Min födelsedag är något långt bort tycker jag. Eller ännu länge - kan hon minnas bröllopskortet från i mars?